Framtidens konturer

Skrev en ansökan förra veckan, där jag för första gången i hela mitt liv skrev en mening som började "Nu när jag vid 41 års ålder...".
Det fick mig att börja tänka. Inga nya tankar. Egentligen. Men jag är 41 år snart. Våra två avkommor fyller 18 och 20 år i år.
Vilken resa jag har gjort. Och jag tänker fan i mig ha en minst lika lång resa kvar. Med på resan har Darlingen varit sedan 1983. Vi var unga föräldrar med många kraxanden över våra huvuden. Det där med skeptiska alternativt fördomsfulla arbetsgivare har mest drabbat mig - som mamma är man ju inte helt pålitlig. Nuförtiden är alla föräldrar skurkar och bidragsfuskare - det visste ni väl? På min tid var det bara unga mammor.

Jag är stolt. Över barnen. Över vår kärleksrelation. Över mina yrkesmässiga prestationer. Över vår familj.
Att komma till den här punkten i livet är ingen lek. Vi har kämpat och pussats oss fram. Framtiden ser lite luddig ut, men den har schyssta konturer. I solsken syns den bäst och klarast.

Bäst just nu: solen, "Christine" och snus
Vill: dricka vin med Darlingen och mysa
Ska: tvätta